Det hände på ett ögonblick. Barnen samlades, inte med kärlek eller omsorg, utan med hast och kall precision. De placerades i rangliga små båtar, den sorten som inte skulle överleva stormen som hotade vid horisonten. Deras små ansikten trycktes mot träsidorna, deras ögon vidöppna av desorientering och rädsla. Och sedan, när vågorna började rulla vilt under dem, gav sig båtarna av – mot den okända framtiden.
Havet, en gång bybornas livsnerv och levebröd, hade nu blivit deras plågoande. Himlen mörknade, som om den sörjde förlorade själar, och de första vindbyarna tycktes sopa bort de sista spåren av oskuld.
Medan båtarna försvann in i dimman tystnade byn, luften tjock av sorg och förtvivlan. Barnen som en gång fyllde gatorna med skratt och glädje fanns inte mer. Deras namn var glömda, deras liv utraderade ur historien. Men i hjärtana hos dem som älskade dem kommer deras minne aldrig att dö. Och så slukades de av havet – 740 barn dömda att drunkna i dess djup, och lämnade efter sig bara frågor och ett gapande tomrum i hjärtana hos dem som blev kvar.
Klicka på Nästa för att fortsätta skratta
med.
